1

Båda artiklarna beskriver händelserna kring mordet på kronprins Franz Ferdinand, händelsen som allmänt ses som en av anledningarna till första världskriget. Efter att författarna beskrivit mordet, fortsätter de dock att beskriva olika aspekter av krigets utbrott. På ett sätt ger de svar på olika frågor angående krigets utbrott.

a. Vilken fråga besvarar Christopher Clark? (Titta särskilt noga på de tre sista styckena i Clarks artikel)
b. Vilken fråga besvarar Stig Förster? (Titta särskilt noga på de tre sista styckena i Försters artikel)
c. De två historikerna har olika åsikter om i vilken utsträckning mordet i Sarajevo bara ”var en ursäkt” för att starta krig.
1) Vad anser Clark om detta? 2) Vad anser Förster om detta?.

1a) Clark hävdar att mordet i Sarajevo spelade en stor roll för krigsutbrottet – det var inte endast en “ursäkt” för att få börja kriga, och han förklarar att händelser som har en stor inverkan på den upplevda makten och statusen hos nationer – som har ett starkt symbolvärde – som förstörelsen av World Trade Center 2001 kan ha ett stort inflytande på historien – såväl då som nu.
1b) Försters artikel handlar om vilka länder och vilka individer som var mest ansvariga för krigsutbrottet.
1c1) Clarks åsikt är att mordet i Sarajevo INTE var en ursäkt för Österrike att förklara krig mot Serbien. Han hävdar att de inte hade råd att ignorera en sådan här provokation och att situationen på Balkan var väldigt våldsam och problematisk och var en stor del av de problem som ledde till kriget.
1c2) Förster uttrycker tydligt att mordet VAR en ursäkt för krig med Serbien, “en möjlighet att förverkliga gamla planer”.

2

När du har läst de två artiklarna (och, om du har tid, artiklarna från Sverige, Spanien och Polen), finns det några bevis för att historikerna från de olika länderna som skriver i populärhistoriska tidskrifter är ”partiska” i sina åsikter om var ansvaret för krigsutbrottet ligger? (Med andra ord: är det så att tyska historiker verkar skylla på andra länder än Tyskland för krigsutbrottet och att brittiska historiker skyller på Tyskland?)

Det finns lite som tyder på att historikerna skulle vara “nationalistiska” och partiska i de här artiklarna. Förster, en tysk historiker, hävdar att Tyskland och Österrike möjligen hade en större del av skulden än andra länder (men inte hela skulden). Kursplanerna i Tyskland om hur man ska undervisa om första världskriget lägger tyngdpunkt på ”Fischerteorin”, enligt vilken den tyske historikern Fritz Fischer hävdar att Tyskland hade den största skulden för kriget – samt anmärkningar om att detta har hävdats av ett antal tyska historiker sedan dess. Det här betyder inte att det inte finns några historiker som gjort sig skyldiga till att ta alla bevis i beaktning angående deras lands historia, men på det stora hela kan man säga att populärhistoriska tidskrifter, eller åtminstone i de som används i EHISTO-projektet inte är fyllda med nationalistisk partiskhet. Akademisk historia fungerar så att historiker genomför sin forskning och publicerar sin forskning i böcker och monografier och därefter utsätts det publicerade materialet för kritisk av andra professionella historiker i fältet. Artiklar i historiska tidskrifter skall betraktas som ett försök att sprida kunskaperna från deras forskning till en bredare publik utanför universiteten.

3

Det faktum att vissa länder inte deltog i kriget (Spanien och Sverige) kan betyda att det inte är lika viktigt vilka frågor de ställer sig om kriget. Historiker har ibland valt att fokusera på de aspekter av första världskriget som mest påverkat deras hemland vilket betyder att även om de inte är ”partiska” eller ”nationalistiska” så kan ibland deras fokus vara påverkat av vilket land de kommer ifrån (Titta på nästa avsnitt för exempel på detta).

4

Försters artikel fokuserar på frågan om vilka länder och vilka individer som var mest skyldiga för krigstutbrottet. Vilka andra frågor kan man ställa sig om krigsutbrottet? Är valet av vilka frågor man ställer sig (både i läroböcker och i populärhistoriska tidskrifter) påverkat av nationella perspektiv?

Andra frågor kan fokusera på vilka faktorer som bidrog mest till krigsutbrottet (allianssystemet, kolonial rivalitet, ekonomisk konkurrens, kapprustning, maktbalans), varför kriget bröt ut just 1914 och inte tidigare eller senare, om kriget orsakades av kapitalismen, om det var en olycka eller felbedömning eller om det var genomtänkt, om det var ett försök att få befolkningen att sluta bry sig om inrikespolitiska problem. 
Sättet som första världskriget undervisas på i Polen (se kursplanens och läroböckernas angreppssätt i det polska översiktsavsnittet) fokuserar åtminstone till en viss del på de sätt som första världskriget kommit att påverka Polens historiak (det ledde till återskapandet av den polska staten och var därför en viktig händelse i polsk historia). På liknande sätt hade Storbritannien möjligheten att stå utanför kriget eftersom det inte var bundet av några allianser som gjorde att det måste delta. Därför ägnas större uppmärksamhet åt frågan om Storbritannien skulle ha deltagit i kriget eller ej. (Även om Storbritannien och dess allierade vann kriget har vissa historiker hävdat att det innebar slutet för Storbritanniens storhetstid). Den brittiske historikern Simon Schama har hävdat att precis som när människor tar fotografier eller spelar in film, så ramar historiker det de studerar genom att formulera sina forskningsfrågor till källmaterialet, och att denna inramning är till lika stor del ett resultat av tidigare kunskaper och fördomar som filmregissörens. (S. Schama, ”Televisionen och problemet med historien” BBC History Magazinwe, 3 (8), 2002; 40-43).
.

5

Hur kan det komma sig att 100 år efter första världskrigets utbrott (och efter att hundratals historiker undersökt källorna angående den här händelsen), så verkar det inte finnas något ”sant” eller ”riktigt” svar på frågan om vilket land som bidrog mest till kriget och som accepteras allmänt av historiker. Betyder det här att en historikers åsikt inte betyder mer någon annans? (Med andra ord: handlar det bara om vilken åsikt man har?).

Både Clark och Förster är respekterade historiker inom sina områden. Det här bevisar att det ibland kan vara väldigt svårt att vara säker på exakt vad som händer och varför det hände i historien eftersom vi inte har alla källorna och historiker tolkar de källor som finns på olika sätt. Det kan även vara så att människor frågor olika frågor om händelsen. Till exempel, William Mulligans artikel ”Första världskrigets ursprung” (History Review, nr. 69, mars 2011: 12-17), handlar om orsakerna till första världskriget, men skriver väldigt olika saker som har att göra med orsakerna och utbrottet till kriget jämfört med Clark och Förster – och fokuserar istället på frågan om vad det var som gjorde att fred rådde i Europa mellan 1870 och 1914, och vad som var annorlunda 1914 jämfört med tidigare. Det är helt enligt sin sak att skildringar skiljer sig åt på grund av detta. Historikers utsagor om det förflutna kan även påverkas av deras bakgrund och perspektiv – och vissa människor försöker att använda (och förvränga) historien för sina egna syften.
Två citat om historia som är relevanta för utvecklandet av historisk och kritisk literacitet:
“De flesta historiker [...] finner mer källor om det förflutna än de kan föreställa sig eller hitta på, och kvaliteten på de källorna tillsammans med kvaliteten på urvalet, organiserandet och redovisningen av dem är en viktig särskillnad mellan bra och dålig historia”. ”Aldrich, R. (1997), The End of History and the Beginning of Education, London, ULIE: 5.
“Det komplicerade samspelet källor som i sig själva inte är säkra och utsätts för tolkning gör historieämnet tilll en särskilt värdefull del i utvecklandet av en vuxen förståelse. Det hjälper elever att förstå att det finns en rad frågor – som kan vara politiska, ekonomiska, sociala eller kulturella – till vilka det inte finns ett enda riktigt svar, där åsikter måste tolereras men måste kunna utsättas för granskning av bevis och argumentation. När eleven utvecklas i det här mötet med historien, bör hen få stöd i att utveckla en känsla för nödvändigheten av personliga omdömen angående fakta -  och inse att fakta ofta är svåra att bevisa och att de inte är slutgiltiga. Och det borde även väcka en medvetenhet om den möjliga rättfärdigheten i andra åsikter. Med andra ord, det verkar som att historieundervisningen måste ske i en anda som tar sökandet efter sanningen med hjälp av källor på allvar och att undervisning i den andan måste uppmuntra eleverna till att inta en liknande ståndpunkt”. Joseph, K. (1984), ”Why teach history in school?”, The Historian, No. 2.
.